NOTIS FÖRLAG

Afrosvensk i det nya Sverige behandlar Afrika och Europas gemensamma historia samt ger en röst åt unga afrosvenskar i dagens Sverige. Detta är den första boken av sitt slag i svensk historia där Europas relation med Afrika tas upp från ett objektivt, spännande och nytt perspektiv. Detta är också den första boken som beskriver hur unga afrosvenskar lever sina liv i Sverige och hur de ser på sin framtid här. Genom publiceringen av denna bok har 23 nya författare med afrosvensk bakgrund blivit till. Vi behöver böcker som stärker ungdomars möjligheter att motverka rasism som sätter ord på deras erfarenheter.

Text: Cecilia Gärding
Förord

Min mamma blir äldre. Jag vet att åren med henne tar slut en dag. Jag inser att en dag har jag barn som kommer fråga mig om mamma och hennes hemland, Sydafrika. Om hennes liv där, om hennes familj och om sockerrören och majsen som formade det böljande landskapet där hon växte upp. Men jag vill inte berätta hennes historia. Det är inte mina ord som ska berätta om apartheid, våld och förtryck. Det är inte mina ord som ska berätta om hennes bys livsvisdom, otillåten kärlek och den klassresa som hon och hennes syskon lyckades med. Det är inte mina ord som ska berätta om hennes första år i Sverige som den första svarta kvinnan i en by i norrland. Om hennes kärlek till snö men även om hur hon brottades med att möta rasismen igen i Sverige. Så jag ber henne skriva om sitt liv. Men hon frågar mig, vem vill läsa om en liten invandrarkvinna? Hon ler sorgset, jag ler inte tillbaka. Istället växer insikten att hennes historia behövs. Jag inser i samma andetag att också min historia behövs och många andra med afrosvensk bakgrund.

Som afrosvenskar är vår nedskrivna historia i det skönlitterära Sverige en parentes, knappt ett mellanslag mellan två meningar. Vi kallar oss afrosvenskar för det förklarar vår samhörighet till både Afrika och Sverige. Få afrosvenska författare publiceras och få i den yngre generationen håller på med kreativt skrivande. En ny generation växer upp idag vars historia och tankar om sitt liv försvinner i det milsvida tysta intet. Detta sker samtidigt som rasismen och generaliseringar om Afrika och afrikaner växer sig allt starkare i mellanmjölkens land. Vi vill inte att andra ska berätta vår historia längre. Därför skapades Eleza som betyder berätta på Kiswahili med stöd av Allmänna Arvsfonden. För att fånga och upptäcka vad den nya generationen afrosvenskar har att säga om vilka de är. För att hitta den nya generationens gömda författare. Eleza är ett kreativt skrivprojekt som startades våren 2008 i två olika städer, Umeå och Stockholm. Ungdomar från olika afrikanska länder med olika ingångar till det svenska språket publicerar i denna antologi sina berättelser. Ingen av dessa har publicerat tidigare, många har inte ens testat på kreativt skrivande tidigare och få trodde nog att de skulle få möjligheten.

För många av dessa ungdomar, liksom mig, har Eleza betytt mer än bara att lära sig olika skrivtekniker. Vi har delat våra innersta känslor, lärt oss att lita på varandra och känner varandra idag på ett djupare plan. Vi har delat våra barndomsminnen, våra tankar kring hur det är att vara afrosvensk, hur vi vill motverka rasismen och våra drömmar för framtiden. Vi upptäckte vår egen röst. Vi gjorde det för att vi vill dela dessa berättelser med dig. Vi vill att du ska se att vi är olika, unika och fantastiska som alla människor på jorden. Vi vill att du ska lära känna oss genom våra historier. Vi vill att du ska beröras av det faktum att alla av oss har mött rasismen. Vi vill att du ska inspireras av att vi vet hur den kan bekämpas. För vi vill forma framtidens Sverige. För vi är, liksom du, också en del av Sveriges framtid. Låt mig avsluta detta förord med en dikt som jag skrev en kurskväll: ”Att upptäcka sin egen röst. Se sin penna vandra tankarnas stig. Att våga ta bortglömda vägar och trä solstrålar över dunkla minnen. Att stanna upp ett tag och känna efter både i det goda och det onda. Våga höra rasslet av ord från människor som format ens självbild i trädkronornas blad. För i vår sårbarhet är vi som starkast och klarast lysande. Att slutligen kanske se sig själv i ett annat ljus och göra upp med det förflutna. För på vägen väntar ens egna ord som skimrande snäckskal på en naken strand. Att inbjuda andra att dela denna resa – och försjunka i magin som skapas när ord möts och formulerar en sanning. Detta föder förståelse och skapar en längtan, en tröst och ett kontrakt mellan människa och universum.”