NOTIS FÖRLAG

Krönikesamlingen Om Sverige i tiden ger nya infallsvinklar på integration och diskriminering.
Notis hoppas väcka tankar och skapa debatt kring acceptans och allas lika rätt. Boken undersöker och visar en sida av samhället som inte får tillräckligt stort utrymme i den offentliga diskussionen gällande jämlikhet. Min förhoppning är att väcka tankar och intresse för handling och vidare läsning. Den senare delen av boken består av lagtexter som berör diskriminering och är tänkt att ge läsaren en kort orientering över tillgängligt skydd.

Text: Andreas Stephens
Mediasverige

Forskare, men kanske främst journalister och nyhetsmedia har ett stort ansvar för hur fenomen beskrivs och tolkas. I och med att journalister och media tar på sig uppgiften att sprida påstått korrekta och samhällskildrande nyheter bör de hålla sig sakliga och i största möjliga mån se till att flera sidor av en fråga eller situation presenteras.

Tidningsägare och journalister kommer dock från specifika klassbakgrunder och hela samhället representeras inte i särskilt hög grad ibland de stora aktörerna i mediasverige. Detta får till följd att vissa grupper konsekvent presenteras ur en annan grupps perspektiv, vilket leder till en enkelspårig och ibland felaktig bild av verkligheten där nyhetsskaparna och eliten i samhället bekräftar varandras legitimitet. (SOU 2004:48, s 57) I frågan om invandrare och migration skapas bilden av "de andra" genom ständig upprepning och påtalande av det annorlunda. Väldigt sällan presenteras positiva nyheter om integration, invandring och de personer som tydligast berörs av dessa frågeställningar. Invandrare kopplas istället samman med problem (SOU 2004:48, s 12). Helt vanliga individer, med invandrarbakgrund, får dessutom sällan uttala sig just som individer utan blir ofta representanter för hela sin grupp (SOU 2004:48, s 67). För att motverka detta bör sorteringen av människor upphöra i media förutom där det är absolut relevant att tala om etnicitet och bakgrund.

Det finns dock flera tidskrifter och redaktioner som arbetar för att ge en mer mångfasetterad bild av vårt samhälle. Gringo är kanske det tydligaste exemplet då Zanyar Adami fick journalistpriset “Årets Förnyare” år 2005. Detta blir förhoppningsvis en utnämning som öppnar dörren för en journalistkår och ett mediasverige som bättre speglar landets befolkningsmässiga sammansättning. Ju mer representativ denna sektor blir desto bättre blir förhoppningsvis nyhetsförmedlingen. Det bör dock poängteras att det inte enbart räcker med att släppa in en mer blandad arbetsstyrka på redaktionerna, utan den strukturella och bakomliggande diskrimineringen bör synliggöras och problematiseras.

Främlingsfientlighet

Redaktionerna runt om i Europa, och i vissa fall även i Sverige, valde att ställa sig bakom Jyllandspostens publicering av karikatyrerna av profeten Mohammed. Kulturella skillnader sades ligga bakom en oförmåga hos muslimer att acceptera västs sätt att leva. Bakom dessa och liknande uttalanden finns den kärna som är precis det som orsakat oroligheterna. Media i väst ägs och styrs av högerkrafter. Det borgliga inflytandet genomsyrar vad som publiceras och provocerar genom sitt agerande fram mothandlingar.

Frågan är om Mohammedkarikatyrerna som publicerades är att betraktas som hets mot folkgrupp. Detta har tyvärr till stor del fallit bort i debatten. Media räknar med att kunna skriva och trycka vad de vill. Men för att reglera denna frihet följs den av ett ansvar. Detta ansvar har i lagen beskrivits som en individs och grupps rätt att freda sig från förtal och hets. Alla får med andra ord skriva vad de vill men inom vissa gränser.
Att utan grund sprida osanningar som kränker eller skadar en annan persons integritet är olagligt och icke önskvärt.

I det aktuella fallet med Mohammedkarikatyrerna finns det flera nivåer som bilderna verkar på. Dels för att profeten avbildats rasistiskt och nedlåtande. Här går tidningarna i väst alltså in på en mycket känslig linje när de, kan tyckas respektlöst, med det enda syftet att provocera gör just detta. Dels följer tidningarna en lång tradition av att avbilda människor av ickeeuropeisk härkomst nedlåtande och kränkande. Detta återfinns i allt från serier, läromedel till offentliga bilder som exempelvis reklam. Genom att på så vis ständigt degradera vissa människor sprids myten om vit överlägsenhet, ibland subtil, ibland inte. Utöver detta blir teckningarna som publicerats ytterligare ett led i den hets som ständigt förekommit i media i väst de senare åren, sedan attacken mot World Trade Center den 11:e september 2001.

Pressen, i Sverige, valde att varva intervjuer med danska professorer, med upprörda muslimska privatpersoner för att sedan hävda att det var en objektiv och saklig presentation av läget. Om det skall bli en lösning på konflikten, kortsiktigt och långsiktigt, måste politikerna ta sitt ansvar och antingen skärpa lagstiftningen om hets mot folkgrupp och diskriminering eller se till att praxis följer den tänkta linjen eller tvinga fram en förändring i praxis för den rådande lagtexten. Efter sådana åtgärder kan situationer där det fria ordet behöver försvaras underlättas genom att det blir en enkel laglig bedömning. Lagstiftningen, eller främst praxis, bör bättre spegla de etiska värderingar som den är tänkt att följa.

De olika personer som fått uttala sig i media gällande krisen i Danmark och muslimers situation i väst har tyvärr ofta en väldigt trångsynt bild av denna grupp. De allra flesta problematiserar inte begreppet muslimer över huvudtaget utan uttalar sig om denna grupp, som naturligtvis innehåller en stor mängd människor med vitt skilda värderingar och livssituationer. Lika lite som alla kristna, eller vilken annan religiös grupp som helst, går att referera till som en enhet går det att skildra muslimska individer som finns i världen, Europa eller Danmark och Sverige så enkelt.

Sekulära, djupt troende och allt däremellan återfinns i alla religiösa grupper. Vissa individer och grupper inom ett trossamfund eller religion kan vara radikala, andra inte. Kristna har under historiens gång koloniserat, förslavat och mördat. Trots detta beskrivs personer i väst sällan som kristna utan som individer.
Detta gäller dock inte i den senare beskrivningen av muslimer, och kräver att vi på allvar ifrågasätter det språkbruk som spridit sig i den offentliga debatten.

En annan faktor som bedömts som betydelsefull i media har varit slöjans vara eller icke vara. Den har provocerat flera så till den grad att media känt sig manade att ta upp detta ämne till allmän debatt i ett försök att förtydliga, detta har tyvärr genom dålig journalistik mynnat ut i att människor målats in i fack och framställts som bakåtsträvande och kvinnoförtryckande. I Sverige var det tidigare ett tvång, uttalat eller ej, att kvinnor skulle bära kjol. Kvinnorörelsen lyckades till slut få igenom tanken att kvinnor faktiskt kunde röra sig i samhället i byxor utan att detta på något vis medförde något negativt. Nu flera år senare kan man se svenska och västerländska kvinnor som frivilligt tar på sig dessa tygstycken och använder dem utan att nödvändigtvis tänka på det förtryck som dessa plagg tidigare representerade. Det är dock fortfarande inte socialt accepterat för en man att bära kjol, vilket eventuellt borde problematiseras. Vidare finns det en grupp kristna kvinnor, vanligen kallade nunnor, som klarar sig helt ifrån kritik trots att de av religiösa skäl väljer att bära huvudbonad. Huckle är ett plagg som liksom kjolen varit ett socialt tvång vilket likväl aldrig kopplats samman med slöjdebatten. Klart står i alla fall att kvinnor som själva väljer att bära slöja inte borde behöva stå ut med de trakasserier och ifrågasättande som svensk media bedrivit och bedriver mot dem.

Vilja till förändring

De större medier som bäst har lyckats att på ett givande vis göra inlägg i debatten är Sveriges Radio P1 och Sveriges Television (SVT) som vid några tillfällen lyckades genomföra meningsfulla intervjuer och debatter där folk fick komma till tals och uttrycka sin åsikt. Genom att låta en bred variation av människor debattera och även låta vanliga personer som är muslimer presentera sina åsikter blev dessa program lyckade.

Främlingsfientlighet och sexism förekommer tyvärr i Sverige liksom på andra platser och är stora problem som behöver tas på allvar. Det går inte att hänvisa detta till någon särskild folkgrupp eller på andra sätt försöka sopa undan problemen. Snarare än att ignorera och skylla ifrån sig bör media och politiker arbeta för att implementera nödvändiga åtgärder för att minska uppdelningen av samhället och åtgärda problemen.

*

SOU 2006:21, s 29-30 ...Fortfarande förekommer rutinmässigt förringande uttryck och stereotypa bilder i allt för stor utsträckning för att journalistiken ska kunna friskrivas från ansvar för diskrimineringen... Det är bristen på institutionaliserad självkritik och reflektion över normer och rutiner i den dagliga verksamheten som utgör det största hindret för att förverkliga en icke-diskriminerande och mångfaldspräglad journalistik.

SOU 2004:48, s 88 Nyhetsjournalistiken upprättar en mental segregation mellan sin antagna läskrets och de Andra,... kallade ”invandrare”. Flera sammantvinnade element i journalistikens logik och tekniker ger denna effekt. Delvis har de med journalistikens position att göra; med dess osynliga utgångspunkter och med dess vetenskapliga blick.

SOU 2004:48, s 55 Journalistik gör något mer avgörande än att överföra politiska budskap från eliten till en läskrets, den medverkar aktivt i att producera det som räknas som samhälleliga händelser och den skapar en allmänhet i form av en läskrets som delar åtminstone situationsbestämda och rudimentära tolkningsegenskaper. Nyhetsjournalistik ska alltså inte uppfattas som en del vilken som helst i masskommunikationen, utan både som konstituerande för det moderna samhället och som en nödvändig kraft för social förändring... I den mån som nyhetstexter arbetar med kategoriseringar där invandrare förknippas med problem eller där vissa orter gestaltas som skrämmande och främmande, så bidrar nyheterna till att skapa ett samhälle med ”invandrarproblem” och ”segregerade bostadsområden”.

SOU 2004:48, s 35 Genom att inte hänvisa till ras utan kultur, vilket blivit kutym i svensk media, kan skribenterna hävda sig som ickerasister trots att de använder likadana tankegångar och slutsatser [som rasister].