NOTIS FÖRLAG

Rapport från en ockuperad fabrik beskriver hur 280 organiserade arbetare i en keramikfabrik i Argentina ockuperade sin fabrik istället för att acceptera att den lades ned. Den drivs sedan dess framgångsrikt och har vänt en stundande konkurs till nyanställningar och flera sociala projekt.
Arbetarnas erfarenheter är universella och viktiga för alla som söker utmana dagens rådande ordning. Boken är en personlig sammanställning av intervjumaterial och betraktelser från en längre fältstudie.

Text: Per-Erik Persson
Förord

Det finns idag, i Sverige, ett utbrett missnöje över fackförbundens agerande. Även om det var ett par år sedan vi kunde läsa om skandalösa pampar som supit och betalat strippor med medlemmarnas pengar, står det klart att ingen av de senaste avtalsrörelserna kunnat råda bot på de ojämnlika löner som råder mellan män och kvinnor. Inför avtalsrörelserna har det också blivit vanligt att LO:s ekonomer går ut med procentenheter inom vilka löneökningarna bör hamna för att inte riskera välfärden genom en ökad inflation. De fackliga representanterna har på många sätt fjärmat sig från de medlemmar som de är satta att företräda. Idag ska medlemmarna löneförhandla individuellt och fackets roll har istället blivit serviceinrättningens. Fackets medlemmar frågar sig; ”vad kan facket göra för mig?” och ombudsmännen bjuder över varandra i spahelger och finlandskryssningar för att kunna locka nya förtroendevalda. Denna utveckling har underminerat förtroendet för facket som en organisation som driver på för en förbättring av sina medlemmars anställningsförhållanden.

I takt med att arbetsmarknaden blivit global har också många arbetare sett sina jobb försvinna. Först till låglöneländer i Europa och sedan till Asien, Sydamerika och Afrika där speciella frihandelsområden inrättats. Denna konkurrens har de svenska fackföreningarna stått tandlösa inför, ingen tycks ens bekymra sig om att åtminstone ordna ordentliga avgångsvederlag (till skillnad från flera andra EU-länder där avgångsvederlagen kan vara upp till fem gånger så höga som i Sverige) utan man konstaterar faktum och inriktar sig på att se till att turlistan följs och att politikerna ordnar med jobbsökarkurser. De svenska arbetarna står utan verktyg till inflytande. De har i och för sig något år på sig att hitta ett nytt jobb innan de är utförsäkrade, men gemenskaperna slås sönder och många riskerar att hamna utanför samhällets trygghetssystem som i vårt land är uppbyggt kring dem som har jobb.
Utbrändhet är ett välkänt fenomen idag. Det förekommer inom alla samhällsskikt, det drabbar personer i alla branscher. Det ökade arbetstempot i kombination med minskade möjligheter att ifrågasätta arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet gör att många går in i väggen. Den som misslyckas med att hitta ett bra tempo får gå i terapi och sedan sakta arbetsträna, men ingen ifrågasätter det tempo som vi nu alla förväntas klara av.

De unga som idag möter arbetsmarknaden får se fram emot att under flera år arbeta på vikariat, varva deltider med studier, ha flera olika jobb, vara beredda vid telefonen för att förhoppningsvis kunna få hoppa in ett par timmar för att någon blivit sjuk. Det är en arbetsmarknad där tryggheten försvunnit till förmån för just-in-time delivery och slimmade organisationer. Personalomsättningen har ökat och bemanningsföretagen har kommit för att stanna. Genom att hyra in personal slipper företagare att betala avtalsenliga löner, de slipper undan mycket av ansvaret och det blir istället upp till den flexible inhyrde att se till så att hennes/hans rättigheter inte kränks. Bemanningsföretagen har skapat ett ambulerande B-lag som varje dag står beredda att rycka in där de tillfälligt behövs. Levnadsförhållandena för detta B-lag är nog inte vad socialstyrelsen skulle anse vara att rekommendera för blivande föräldrar, vilket kan vara ytterligare en anledning till varför många
väntar med att skaffa barn.

Låter det deprimerande? Hopplöst och kanske uppgivet? Tyvärr så menar jag att denna beskrivning av Sverige är sann. Vad kan vi göra? Finns det några alternativ eller är det rädda sig den som kan? Jag tror att det går att göra något och det är den övertygelsen som drivit mig att skriva om händelserna i keramikfabriken i Neuquén i Argentina. Det är tyvärr inte lika lätt att i Sverige hitta positiva exempel på hur fackföreningar kan göra skillnad i modern tid.
Arbetarna i Argentina har gjort något så ovanligt som att ockupera sin fabrik. Det innebär att de tagit den i besittning trots att de inte har äganderätten till den. I samband med att ägaren till fabriken försökte stänga verksamheten beslutade arbetarna att tillsammans göra allt för att få ha verksamheten kvar. Ockupationen började under hösten 2001 och pågår fortfarande. Den juridiska delen av konflikten är ännu inte löst men facket fick 2006 rätt att under 3 år fortsätta bedriva verksamheten under sitt nya varumärke, FASINPAT (Fabricas sin patrones – Fabriker utan ägare). Våren 2004 reste jag till fabriken för att försöka förstå hur arbetarna lyckats försvara sin arbetsplats. Jag fann en historia som förhoppningsvis kan inspirera andra att utforska möjligheterna med facklig organisering. Jag anser att vi här i Sverige måste börja fundera över hur det ser ut på våra arbetsplatser, inte minst med tanke på den situation som idag råder. Med Sverigedemokraternas framgångar i valet 2006 får frågan ännu större tyngd – de lyckades nämligen attrahera stora delar av dem, vars missnöje fick dem att i brist på ett starkare alternativ välja främlingsfientligheten framför solidariteten. I Sverigedemokraternas framgångar ser jag en oroväckande spridning av uppgivna känslor. Många tror inte att något positivt längre är möjligt. Flera tvivlar på framtiden, allt de därför bryr sig om är att rädda det lilla de har från olika hot utifrån. Denna bok vänder sig till alla som är förbannade och bittra men också, trötta på att hålla handen i fickan och tungan i styr – historien som jag skall berätta handlar om att tillsammans skapa förutsättningar för en bättre framtid.